Barfota lejon

När man är ute och reser i andra länder, då märker man att det inte är så dumt hemma heller. Vi pensionärer har ju här i Sverige en bra pension jämfört med vad man har i andra länder. Karin och jag har en kolonilott som vi jobbar med på somrarna. Vi tycker om att hålla på och påta i jorden – det är en skön avkoppling. Vi har en ruta på 100 kvm där vi odlar potatis så det räcker hela året, morötter, rödbetor, lök, rabarber, blommor med mera. Så fort det blir vår längtar vi dit. Vi är ju inte ensam trädgårdsodlare som håller på – det är cirka 50 lotter och alla har sina recept att rekommendera.

Jag kommer inte ihåg om jag nämnt det, men jag har en eka i en sjö som heter Ungen. där håller jag till väldigt mycket på somrarna. Inte blir det mycket fiske, utan det är mest för nöjes skull jag är där. När bärtiden kommer då är jag i skogen för där trivs jag. Sedan är det ju gott att ha bär hela året och slippa behöva snåla. Varje morgon äter vi gröt och då har jag sylt till. Jag blandar lingon, svartvinbärssylt och äppelmos, vilket är väldigt gott. Åtminstone tycker jag det.

Jag nämnde tidigare att Karins ögon hade börjat försämras. Hon besökte läkare med korta intervaller för att eventuellt bli opererad, men hon fick den upplysningen att synen måste försämras så att hon nästan blev blind innan operation kunde företagas. Ja, livet går vidare och vi blir äldre för var dag som går. Det är ju människans lott.

Folk brukar säga att ”nu när du är pensionär, då flyttar du väl till dina hemtrakter”, men jag svarar att det har jag aldrig tänkt på. För det första så är jag ju ångermanlänning och Karin jämtländska, så i den bemärkelsen är det svårt att veta var man i så fall skulle slå sig ner. Vi har bott i Västmanland över 33 år, så vi känner oss ganska hemma och trivs bra. Det är nära till affärer, post och banker. Dessutom är naturen inpå knuten åt andra sidan av vårt bostadsområde. Tage och Kerstin är ju bosatta i Dalarna, så vi har ju dem också rätt nära oss.

Det börjar kärva till sig på arbetsmarknaden. Det är alldeles slut på gruvdriften här i Norberg, en näringsgren som varit dominerande sedan tolvhundratalet. Orsaken till detta är överproduktion över hela världen. Samtidigt är det väl en kostnadsfråga, arbetskraften är billigare på andra håll. Världens malmproduktion har stadigt ökat under hela efterkrigstiden, så nu är marknaden ganska mättad. Det är synd om Norberg som har ganska ensidig industri. Malm och järn har alltid varit störst och sysselsatt de flesta människorna.