Barfota lejon

År 1979 gjorde Karin, Kerstin och jag en drömresa till Amerika. Den färden glömmer vi aldrig! Det var en släktresa vi företog. Släkten i Amerika hade bjudit hem oss gång på gång. Jag hade regelbunden brevkontakt med moster och kusiner, så jag sade väl någon gång att när jag blir pensionär, då kommer vi.

Den 28 juni 1979 lyfte vi från Arlanda med destination Chicago. Vi åkte med en DC-9 till Kastrup, där vi bytte till en Boeing 747 (Jumbojet) som tog om bord närmare 400 passagerare. Efter 8,5 timmars resa landade vi på O’Hare, världens mest trafikerade flygplats och Ruth, en av mina kusiner, mötte där med bil för att skjutsa oss till Evergreen Park, där min moster och en kusin till bodde.

Vi träffade inalles 26 släktingar på vår Amerika-resa. Vi åkte mest bil, men vi använde även flyget. Det gjorde vi till Washington där en kusin med familj bor. Under de 23 dagar som vi var borta åkte vi från det ena matbordet till det andra, bättre än så kan man ju inte ha. Den 20 juli mötte Tage oss på Arlanda och vi var åter tillbaka i Sverige. Pensionären hade varit ute och rört på sig.

Karin hade börjat få problem med sin kropp. Först var det ledbesvär som gjorde att hon blev förtidspensionär. Sedan blev det gråstarr som förorsakade blindhet på båda ögonen. Innan Karins ögon blev obrukbara företog vi en bussresa till Tyrolen.

I juni 1980 var vi en busslast pensionärer från Norberg som skulle i väg ut i Europa och se sig om. Resan skulle gå till Tyrolen och därifrån skulle vi göra utflykter. Vädret var det bästa tänkbara hela tiden, lagom varmt för att åka buss långa sträckor. Första dagen åkte vi till Göteborg, för att sedan resa på natten med färja till Travemünde. Väl framkomna fortsatte resan på tyska motorvägar till en stad som heter Würzburg, där vi övernattade. Den andra dagen fortsatte vi, först till Mainau i Bodensjön där vi besåg all den vackra blomsterprakten och den gudomligt fina ön. Sedan gick resan genom Alberg-passet till Seefeld.

I Seefeld blev vi kvar i tre dygn och åkte ut till olika platser. Till Innsbruck var vi två gånger; den ena gången var vi på Tyrolen-afton med underhållning. Så var vi till Garmisch-Partenkirchen och tittade på olympiaanläggningen, bland annat hoppbackarna, till Ober-Ammergau där man uppför de omtalade passionsspelen samt till Mittenwald, fiolbyggarstaden. En av dagarna var vi även till Vippiteno i Italien. Vi åkte då över Europabron, en verklig sevärdhet. På hemresan stannade vi i München, där det också var en olympiaanläggning, samt en bilfabrik. Här tillverkas BMW, ett känt bilmärke.

Vi stannade även på Lüneburg-heden och tittade på koncentrationslägret Belsen. Här var också engelska trupper förlagda. Det är deras ockupationszon som bevakas. Sista natten var vi inkvarterade i en stad som heter Fulda. Här hade Amerika sin försvarszon. Vi kunde se deras förläggningar, men även pojkarna som var inkvarterade där både såg och hörde vi, det var en stor procent svarta ungdomar.

Den här resan var trevlig och underhållande för oss alla, så när vi kom hem till Norberg beslöt vi göra ännu en utflykt innan sommaren var tillända. Den resan gick till Finland. Vi åkte buss till Sundsvall och färja till Vasa, för att sedan fortsätta söderut till Tammerfors. Både i Vasa och Tammerfors hade vi guider som följde med och visade sevärdheter som var sevärda. Resan gick vidare över Åbo, Mariehamn och hem till Norberg.