Barfota lejon

Jag kommer ihåg ett år när det var älgjakt, då blev vi utan under den ordinarie jakten. Fru Hirsch ringde mig och frågade om jag var intresserad av att gå med i ett mindre sällskap och försöka en gång till. Det blev bestämt att jag och Arne Eriksson samt fru Hirsch, Ulla och Rolf Svartengren och en disponent Vennberg från Billingsfors (som var gäst i Karsbo) skulle försöka.

Först gick vi hela sjöhagen vid Gäsen, men där fanns det inte ett spår efter älg. Jag hade tidigare föreslagit att vi skulle gå till Karsbo-Dammsjö, för där hade jag mött älg när vi gick stora drevet, men ingen ville gå dit. Nu gick vi på måfå efter Hedemoravägen uppför kilometerbacken och in på en väg som gick till Hirschs marker. Eftersom vi var hundar själv så gick vi väl och gastade så gott vi kunde. Vennberg och Svartengren skulle ju skjuta eventuella älgar.

När vi hade gått ett tag kom så Svartengren ifrån oss – han hade tappat bort väderstrecken och visste knappt var han höll till. Men i allt sitt irrande kom han plötsligt att stöta ihop med en älg. Vi fick höra hur han började skjuta skott efter skott och när vi kom fram till honom hade han lagt ned en älg. Svartengren hade ingen aning om var han höll till, han var helt borta när det gällde väderstrecken så som han irrat omkring. Ja, nu gällde det att flå och stycka älgen; den skulle ju transporteras hem till Karsbo också medan det var dag. Den här älgen delade vi på så det blev bra med kött på oss var och en. Under de fyra år vi var i Karsbo jagades det på höstarna med inbjudna skyttar och drevfolk från trakten.

Det var svårt att få anställda kvar i Karsbo någon längre tid, alltid var det något som inte fungerade. Att driva ett rationellt skogsbruk var svårt. Hirsch talade om viltvård och därför var stora arealer igenbuskade och helt förstörda. Eftersom jag var ledamot av Skogsvårdsstyrelsen så fick jag planera avverkningen lite på egen hand, vilket var behövligt så som det såg ut. Varje år skulle det huggas 100 kubikmeter ved. Det var vedeldning nere på gården, ett slitsamt arbete får man säga. Arne Eriksson slutade helt plötsligt som hästkörare och började vi Fagersta skogsförvaltning med bostadsort Onsjö efter Köpingsvägen. Nu skulle det anställas en ny körare, det var inlämnat till arbetsförmedlingen. Det var några dit och såg på, men ingen blev anställd. Men det tokiga fortsatte på Karsbo; en gruvarbetare från Koskullskulle blev anställd som hästkörare. Stig Pettersson var namnet och Gunnel hette hans fru; tre barn hade de också.

Stig var väl lite över 30 år gammal, så han var ju i rätt ålder för skogsarbete. När han började gjorde han anspråk på en ny häst för den som fanns var oduglig, påstod han Efter allt åkande för att få tag i häst kom de hem med en unghäst som var mera vild än tam. Tänk vilket skrik och liv det var i skogen varje dag. Det var inte nog att arbetet var tungt och slitsamt, det var påkännande för psyket också på grund av allt skrik och liv hela dagarna. Alla tidigare år som jag varit i skogen hade jag aldrig varit med på något liknande. Man gick väl och funderade hur länge man skulle stå ut med eländet.