Barfota lejon

Mitt första inkvarteringsställe blev en gammal skola i Svanå. Vi var väldigt många i en stor skolsal, så det var inte lätt att torka kläder. Det skulle vi göra framför elementen; det var centraluppvärmning. Vi åt i kocklag; det var i ett hus alldeles intill som kallades för Öster. Det var två statarlängor i Svanå, den ena kallades Öster och den andra för Väster och båda var byggda av granit med metertjocka väggar. I dessa två hus var det uteslutande kök.

Det hade varit köket som varit statarfamiljens lägenhet. I dessa kök hade hela statarens familj bott, oavsett hur många familjemedlemmar det varit. Många familjer hade ju 10 – 12 barn. På Väster gick det en korridor från gavel till gavel. På ömse sidor låg köken. Man kan ju förstå hur det skulle vara när alla barn skulle ut och in. Husen var omoderna. Ved och vatten skulle bäras in, sopor och diskvatten skulle ut, så det var ett väldigt spring med alla människor som skulle fram i denna korridor.

Efter någon tid så bodde jag och Ragnar Hultberg själva på Öster. Det var min granne från Gäsjö, och även där bodde vi i samma hus men i var sin lägenhet. Även min bror Ragnar var i Svanå några månader, men slutade och for till Stockholm. I Stockholm fick han arbete på det nya polishuset som byggdes i Johanneshov.

Jag körde ett fordon åt bolaget, så jag fick skjutsa andra huggare till och från jobbet också, vilket gjorde tillvaron stressig. Vi arbetade fem dagar i veckan och for hem till Norberg på fredagkväll, men vi fick arbeta hårt för vi skulle arbeta in lördag. Det var ju 48 timmars arbetsvecka på den tiden.

Nästan med detsamma jag började som skogsarbetare åt Surahammar kom jag med i fackföreningsstyrelsen. Omkring 1955 blev jag ordförande i Skogsarbetarförbundets avdelning i Kärrgruvan, men redan 1954 i Svanå var jag med och förhandlade om löner. Eftersom jag körde arbetarbussen så fick jag åka överallt. Jag var i Färdskär, Svedjan, Kullmanstorp, Storkärret, Gräset samt efter gränsen mot Ramnäs.

I Storkärret bodde Ragnar Hultberg och jag kvar under veckan, en bra lång tid. Jag kommer ihåg första veckan i Storkärret. När vi skulle elda så rök det in. Vad det berodde på förstod vi inte med detsamma, men vi upptäckte snart att skorstenen var full av bin. Det var bin överallt; golvet och sängarna var överfulla. Det kom an på att det blev varmt, så de vaknade ur dvalan. En rökgång var helt igenproppad av vaxkakor. Vi tömde asklådan gång på gång och varje gång var den full av honung, men så småningom började vaxkakorna falla ner och röken drog ut.

Efter allt flackande i Svanå så fick vi flytta till Lisjö bevakning, Hästlösa by. Här bodde vi kvar under veckan och bostaden var en husvagn. På sommaren 1955 flyttade vi hem till Norberg. Nu var det meningen att vi skulle hugga skog på rot och bli vanliga människor. Gäsjö var ingen bra plats att bo på. Barnen hade långt till skolan och långt till affärer och allmänna inrättningar var det. Vi blev kvar i Gäsjö i 7 år. Anledningen att vi flyttade var barnen och skolgången. När vi tog Tage ur grundskolans 6:e klass och lät honom börja i realskolan fick han inte åka skolbil längre, trots att han hade ett år kvar i grundskolan.