Barfota lejon

Avdelningsingenjören i tråddrageriet hette Dahlberg. Det var en person som ingen tyckte om. Det var han som skulle godkänna och följden blev att alla fuskade med ackorden för att få ihop till en dagpenning. Det var en väldig omsättning på folk. Det var mest norrlänningar som försökte en tid, men slutade på grund av otrivsel. I början av 50-talet var det inte många kvinnor som sökte sig till industrin, men ett litet antal arbetade i Fagersta redan då. En liten skara från Finland kom också i början av 50-talet. Den stora invandringen skedde i senare hälften av 50- och början av 60-talet.

Kolarbyområdet där vi bodde växte och blev ett stort befolkningscentrum. Anders Diös var den som byggde överallt i Fagersta. Det första var busstationen och Parkovs bilverkstad, samt lasarettet som tidigare varit i Norberg. Förutom Kolarbyområdet blev följande områden för bostäder byggda: Brf Björksta, Brf Bäckens Park och Brf Sjövägen i Västanfors. 1952 tog jag mitt körkort. Det var inte många då som hade, varken körkort eller egen bil.

Som jag nämnt så var förtjänsten dålig vid bruket. Därför var jag tvungen att söka fritidsarbete. Jag var tidvis i skogen och högg, både vid Kolarbyn, Stora Älgsjön och efter Örtjärnsvägen. Jag var med och flyttade symaskiner från Åvestbo till det nya hus som Melka byggt. I dag är även den industrin nedlagd, som så mycket annat. Jag var också med att sätta upp reklamskyltar (neon) på gamla hyttväggen, 20 meter högt. Både hyttan och skyltarna är borta nu. Hyttan var gammal och otidsenlig och därför ersatt med induktionsugnar.

Eftersom jag varken trivdes så bra med inkomst eller skiftgång så började jag se mig om efter annat arbete. Efter mycket sökande hit och dit så blev det Surahammars Bruks Skogsförvaltning som blev min nya arbetsgivare. Bodstadsorten blev Gäsjö, Norberg. I Fagersta hade vi bott i en nybyggd, modern lägenhet, men den bostad vi fick av bolaget här i Gäsjö var så där halvmodern. Det var vedspis och kökspanna. Hyran var 42 kronor i månaden för två stora rum och kök. Ved fick man hugga på bolagets skog och häst lånade vi gratis. Men det egna arbetet var både arbetskrävande och naggade på fritiden.

Både Tage och Kerstin fick åka skolbil till Kärrgruvans skola. Det var ju en hel mil till samhället så vi bodde rätt avsides. På den tiden åkte varubilarna ut till byarna med varor. Även bryggarbilen kom en gång i veckan, så vi behövde varken svälta eller törsta. Mitt första arbete i skogen var att hugga kolved. För ett res 3 meter långt och 1,10 meter högt betalades 1:60 kronor, så man fick hugga åtskilliga för att få en dagpenning.

Jag började i Gäsjö oktober 1953 och trodde väl att det skulle bli vinterjobb där, men nyårshelgen 1954 blev det ett ruskväder med stormstyrka som vräkte ikull massor av skog på Surahammars marker. Eftersom stormfällningen var värst i Svanå, Lisjö och Surahammar fick vi åka dit. Under mer än ett års tid låg vi borta under det att min fru Karin och barnen var hemma själv under veckorna. Inget trevligt första tiden på en ny arbetsplats. Det var ett otäckt göra att hugga stormfälld skog. Det var mycket snö över träden, som var väldigt hopbrötade i kors och tvärs, ett farofyllt arbete med många olyckor. Det som till stor del hjälpte upp situationen var förtjänsten. Vi fördubblade nästan inkomsten.