Barfota lejon

Morfar var snäll mot djuren. Han var i regel en lugn och stabil person så jag kan tänka mig att djur kände förtroende för honom. Bland hans historier – jag tror de var sanna – så minns jag särskilt hur han hade sällskap av en tjuvaktig fågel som han delade matsäck med när han jobbade i skogen. En annan handlade om hur han genom fönstret matade en älg med äpple.

Från mina första stapplande steg så var det givet att vi skulle gå till Norbergsån och mata änder. Det var en kort promenad i riktning mot centrum. Intill ån fanns det en mack och på andra sidan vägen låg kommunhuset med ett lusthus på gården. Men det tänkte jag inte på förrän senare. I ån fanns det massor av kvackande änder, sommar som vinter. Färgglada hannar och lite mer diskreta, brunspräckliga honor. Jag tror att det var där som min förkärlek för just fåglar vaknade.

Glädjen visste inga gränser hos varken dem eller mig när jag tog fram påsen som vi fyllt med brödrester. En liten hand som ville dela med sig och många som trängdes för att få smaka. Nu har jag förstått att just bröd inte är det som fåglar mår bra av utan att påsen hellre ska innehålla frukt och frön. Ändå ett ljust minne.