Barfota lejon

Karin och barnen stannade i Nordhallen medan jag gav mig ut för att söka arbete. Det hade börjat bli mer jobb på arbetsmarknaden, men förmedlingsverksamheten var dålig. Därför for jag själv och sökte. Det fanns inga bidrag på den tiden; allt fick man bekosta själv. Resor och flyttningar drog stora pengar. Jag ställde färden söderut. Först var jag till Heby och Vittinge. Där sökte företagen tegelbruksarbetare. Eftersom jag hade jobbat på tegelbruk i Duved och visste hur det var, så hoppade jag inte på det som bjöds utan vidare. Karin hade en kusin bosatt i Vittinge, som jag hälsad på. De tyckte att jag skulle åka till Fagersta på återvägen och besöka hans föräldrar som var bosatta där. Det var ju tillika Karins moster och morbror som bott i Nordhallen tidigare och på äldre dagar flyttat.

När jag kom dit ville de att jag skulle söka jobb på Fagersta Bruk och att vi skulle bosätta oss där. Jag gick till anställningskontoret för att höra mig för. Arbete blev det stora diskussionsämnet; arbete fanns men mest skiftjobb. Vi enades om att jag skulle börja i tråddrageriet. Där var det tvåskiftsarbete. Bolaget höll på att bygga bostäder, eller rättare sagt, de fick förtur i bostadsrättsföreningen Kolarby, så bostadsfrågan skulle lösa sig. Brukets personalchef visade mig bostäderna som höll på att byggas. Han lade upp en karta och det var bara att kryssa för där jag ville bo. Jag åkte upp till Nordhallen och informerade Karin. Sedan åkte jag tillbaka och började. Det var den 3 juni 1948.

Medan jag väntade på bostaden in Kolarbyområdet fick jag bo hos Olaussons, Karins släkt. I mitten av juli månad var min lägenhet klar. Jag beställde järnvägsvagn för flyttning. Transporten upp till Oringens station från Ytterskog ombesörjde Vik, mjölkbilschauffören. Detta var en lördag, det var jäktigt värre. Upp till Oringen hade jag åkt nattåg. När vi lastat järnvägsvagn och gjort klart skjutsade Vik upp mig till Bäckland så jag fick hälsa på mor och syskon. På kvällen reste jag tillbaka. Tröttsamt så klart, men jag var ju inte så gammal. Efter förmiddagsskiftets slut kl 12 var jag till järnvägsstationen – möbler och husgeråd hade kommit. Jag lyckades få tag i en åkare som hette Conradsson. Han hade häståkeri och han skjutsade upp flyttsakerna. Jag gjorde iordning i lägenheten så gott jag kunde och meddelade Karin att nu fick familjen komma till Fagersta.

Det var olympiad i London det här året. Henry Eriksson från Gävle vann 1500 meter. Sedan fick han benämningen Guld-Henry. Sveriges fotbollslandslag blev olympiska guldmedaljörer. Det hände saker som aldrig tidigare. Detta var i början av augusti 1948. Jag var på väg till Krylbo för att möta min familj samtidigt som detta hände. Jag glömmer aldrig de välkomstkramar jag fick. Vi hade ju inte träffats på två månader så glädjen var ömsesidig. Nu var vi återförenad i en ny bostad med adress Skogsvägen 4 A, Fagersta. Vi var också västmanlänningar; nu hade vi lämnat Norrland och dess bekymmer bakom oss för att försöka på något nytt.

Fagersta hade inte varit stad så länge. Det var en järnbruksort med gammal bebyggelse. Inga asfalterade gator fanns, med undantag från Brinellvägen, men den var smal och bara hälften så bred som nu. Det eldades med ved i de flesta husen. Det låg vedhögar vi alla bostadsområden. Under kriget och även senare hade Bruket delat ut kvistkort till de anställda. De fick ta kvist till bränsle gratis.