Barfota lejon

Medan vi var här i norr blev det skärpt beredskap. Alla permissioner blev indragna. Läget var ytterst skärpt. Runt barackerna som vi bodde i fick vi gräva skyddsvärn om en eventuell fiende skulle anfalla. Det var en varm sommar; solen var uppe dygnet om här vid polcirkeln, så nätterna var nästan lika varma som dagen.

Det var ett väldigt marscherande medan vi var här. Marscher på sex mil var rätt vanliga. I början av 40-talet var Sveriges infanterister ett fotfolk, till skillnad mot dagens motoriserade personal. Här längst i norr var vi till början av augusti. Glädjen var stor när vi skulle mucka. Ilastningen skedde vid Övertorneå och hemfärden började. Vi åkte i järnvägsvagnar, så kallade kofinkor, med samma komfort som när vi reste dit.

Vi hade aldrig behövt något elektriskt ljus här i norr, men när vi kom till Dvärsätt i Jämtland och skulle urlasta, då var det riktigt mörkt klockan elva på kvällen. Vi fick fortsätta med lastbilar till Rödön. Där hade vi vår fältdepå och där fick vi lämna in kronans persedlar. Våra civila kläder hade vi i Östersund; på olika kaféer var de inlämnade. Jag var till badhuset också för att få ett bastuband och en simtur. Alla längtade hem och inte minst jag – det skulle smaka att träffas efter så lång tid. Karin och jag var ju nygifta; vi hade ett krypin för oss själva, som jag inte varit allt för ofta i.

Nu trodde jag att militärtjänst skulle vara över för ett bra tag, men det gick bara några månader så hade jag inkallelse igen. Nu skulle det bli kulspruteutbildning. Orten dit vi skulle var Kramfors. Jag var helt plötsligt på min hemort. Vi fick permission på helgerna så jag kunde hälsa på min mor och mina syskon i Bäckland. Lagom till jul var kursen slut och vi fick lämna in kronans prylar och åka hem till de våra. Efter den här utbildningen blev jag krigsplacerad på Bodsjöedet. Utrustningen hade jag hemma så att jag med kort varsel kunde inställa mig. Det var inkallning med kort varsel ganska ofta, men det var nära till, så jag kunde sticka hem titt och tätt.

Vi var nu inne på nytt år. Jag arbetade i Rennberg även nu. Det var i stort sett samma mannar i laget. När vinterarbetet var slut i skogen skulle jag vara med flottningen. Det var första gången för min del. Det var även andra saker på gång – Karin och jag skulle bli föräldrar. Den 12 juni 1942 kom Tage till världen. Familjen hade utökats, ja vi var både stolta och lyckliga.

Flottningen pågick hela sommaren. Det var ett drygt arbete men förtjänsten var bra. Man fick dessutom ombyte från skogsarbetet. Så skrev vi år 1943. Rennberg var ånyo min arbetsplats; mycket snö och kallt även den här vintern. Inkallning lite då och då, det hörde till vanlighet. Det gick aldrig att tro att nu är det sista gången Hela Åre-dalen var full av militärer, från Duved till norska gränsen var det bommar och vakter vid alla broar. När jag skulle till Rennberg måste jag ha passersedel för att komma över bron i Staa. Det var militär även i Nordhallen; en skvadron kavallerister var placerad där. Man hade ett stall uppmonterat på Lennarts ägor och ett i andra ändan av byn. En manskapsbarack är kvar än. Den används till samlingslokal för byns räkning.