Barfota lejon

Efter militärtjänsten blev det skogsarbete i Rennberg igen. En ny vinter med kyla och snö stod för dörren. 1941 blev minst lika kall och snörik som det gångna året. Det här året kom det att slås ett nytt köldrekord. Det var på Luciadagen den 13 december i Laxbäcken, Vilhelmina. Temperaturen var – 55,3 grader Celsius!

Vi var i stort sett samma mannar den här vintern också. Trots att det var så kallt minns jag inte att vi firade någon dag. Virket kördes ned till vattendraget. Det skulle flottas till Järpen när det blev vår. Det höggs inget timmer, bara massaved. För det första behövde ju fabriken så mycket massaved som möjligt och skogen var ju så pass kvistig att man undvek timmer. Vi behövde inte barka de här vintrarna heller. Det var vi väldigt glada över, för det var värsta jobbet. Trots att det var så stränga vintrar kom våren ganska normalt alla de här åren.

Det gick inte länge förrän jag blev inkallad igen. Vi fick en tids utbildning i Ångsta. Sen skulle vi ut på beredskap. Vart visste ingen; det var alltid hemligt. Så en dag fick vi höra att nu skulle vi ut i fält. Det var en bataljon från kungliga Jämtlands fältjägare I5 Östersund som hade utrustats för bevakningsuppdrag. Vart vi skulle var hemligt, det bara gissades, men när färdriktningen pekade norrut, då förstod alla att vi skulle till gränsen mot Finland.

Vi kom att tillhöra ett fältregemente som kallades I47; regementsstaben och första bataljon kom från Uddevalla, andra bataljon kom från I14 i Gävle och tredje bataljon från I5 Östersund. Vår bataljon åkte med ett tågsätt till Bastuträsk, men där fick vi dela på den och ha två lokomotiv som drog. Det var inte elektrifierat längre och koleldade lok var mycket svagare. I Övertorneå fick vi lasta ur för vidare transport med bil till en plats som heter Orjasvaara, alldeles i närheten av polcirkeln. Vi blev förlagda i baracker inne i ett skogsområde, mitt i en försvarslinje kan man säga. Här hade byggts betongbunkrar, tankshinder och fraktats granitblock ända från Bohuslän.

Nu började maten bli sämre. Vi fick Skåne-potatis, såna som är ämnad för brännvinstillverkning, och mycket fisk, speciellt makrill och tonfisk. Smör var sällsynt. Vi fick osttärningar i stället; det var en slags mjukost. Det hände att jag var på handräckning och fick dela ut mat. Då hörde man folk säga: ”Är det allt jag får? Kan jag inte få mer?” Men det gick inte, det skulle räcka till alla.

Medan vi låg inkallade här så dog Karins pappa. Han hade varit sjuklig länge så det kom inte oväntat. Jag fick tjänstledigt för att åka hem på begravningen. Av den vecka jag fick så gick fyra dagar bort i resor. Det var ju en lång resa och dåliga förbindelser så det var väldigt tröttsamt innan jag var tillbaka.

Nu skärptes läget igen. Tyskarna och finnarna anföll Ryssland och Sverige hade efter påtryckningar tillåtit tyskarna genomfart med trupper och vapen. Det gick militärtåg från Norge, som över Storlien, Duved och Åre fortsatte till Finland. Alla gränsstationer på järnvägen hade ortsnamnen överklistrade. Det var ju även mörklagt. Affärerna sålde mörkläggningspapper som hemmen hade i fönstren. Allt skulle vara osynligt för en eventuell fiende.