Barfota lejon

Så länge det var fritt från tjäle i marken jobbade vi kvar med lerlastning på tegelbruket. Men när kylan kom då var det slut och man fick ut för att se sig om efter nytt arbete. Vi hade bildat en lokalavdelning av fabriksarbetareförbundet. Jag var invald i styrelsen, det kommer jag ihåg. Det hade väl varit si och så med lönerna och svårt att få ut pengar, men jag fick alltid punktligt.

Jag minns det som det vore i dag, när kyrkklockorna ringde i Sveriges kyrkor och varslade om mobilisering. Jag arbetade då på tegelbruket i Duved. När det blev vinter fick jag arbete av Axel Nilsson i Staa. Det var skogsarbete på sydvästra sidan av järnvägen; otroligt dålig skog. Den sämsta jag huggit på i Jämtland. Som arbetskamrat hade jag Folke Thorn, numera bosatt i Fagersta och aktiv kyrkopolitiker. Virket kördes med häst ned till järnvägen där vi handlastade vagnar. Det gick till så att tåget från Storlien lämnade av en vagn när det körde till Duved. När vi lastat vagnen bromsade vi själva ned den till Duved. Eftersom det var utför hela vägen så hade vi rätt bra fart med det stora virkeslasset. Det här arbetet måste gå fort så att tågen kunde köra. Det var ju bara ett järnvägsspår som inte fick blockeras.

Ja, som det syns så var det kortvariga anställningar. Men det var en vanlig företeelse; att vara årsanställd var en sällsynthet i skogen. Det gick mest till så att en bonde tog på sig avverkning. Han hade kontrakt med ett skogsbolag och fick även svara för anställning samt avlöning till huggarna. När vintern var över och snöföret tog slut då var också anställningen avbruten. Avverkaren (kontraktstagaren) kanske sa som så att ”jag får väl komma igen nästa vinter, så hugger du åt mig då också”.

Jag hade många olika jobb, många av väldigt kort natur. Bland annat grävde jag en grund till en ladugård samt hjälpte väl någon bonde ibland. Jag var också med att gräva krondiken i byn. Nordhallsborna hade fått statsanslag för att gräva diken. Det grävdes överallt i hopp om att få torrare åkrar och bättre skördar. Här är alla fiskare. Alltid är någon båt ute på sjön. Man lägger nät både vår och höst. Att ro drag är vanligt. Det finns ett drag som kallas långrumpa, som fisken brukar nappa bra på, men för mig var det roligast med utter. Tänk vad fisk vi kunde få när den var riktigt på hugg. Vintertid då var det pimpling, mest på vårvintern förstås. Man låg som regel på ett renskinn och tittade i hålet när det var fisk som ville se om det var något matnyttigt som bjöds. Karin var mycket intresserad av fiske. Hon hade fått vara med så hon kunde till och med binda nät. Hon och jag var mycket ute på utterfiske. Vi nätfiskade på höstarna så vi hade saltfisk långt framöver vintern.

Livet gick vidare och kriget ute i Europa fortsatte. Tyskarna hade på några veckor intagit Polen. Tyskarna kom med sina tunga pansarvagnar som mejade ned allt. Polen med sitt hästkavalleri och fotfolk led oerhörda förluster. Polen hade förblött. Hitler och hans hejdukar hade räknat med snabbt fälttåg, men som det visade sig skulle det bli långvarigt. Det kom att räcka i 5 år så när som några månader. Judeförföljelsen var i full gång. Man använde gaskamrar som ideligen gasade ihjäl judar, till en början mest polska.