Barfota lejon

Det var första gången sedan jag började arbeta som inte jobbet tog slut. När vinterhuggningen var avklarad var det bara att fortsätta med sommarhuggning. AK-arbeten fanns fortfarande kvar. Ett gäng från Högsjö var i Småland. En av dem skrev till mig och ville att jag skulle skaffa honom jobb. Han hette Arvid Melin. Sommaren 1937 var min sista med honom. Vi var visserligen tillsammans på vintern, men våren 1938 skildes vi. Jag hade börjat gå i sällskap med Karin, som skulle bli min livsledsagarinna. Han tyckte inte om att binda sig. Därför började det gnissla mellan oss och vi separerade. Arvid for till Kall på vägbygge och blev bosatt i Sundet. Det är ganska nära norska gränsen, långt in i fjällvärlden. Nu är han gammal. I maj blir han 69 år, men bor fortfarande kvar. Han är sammanboende med Karin Andersson som driver ett litet pensionat. Ödets vägar är underliga. Vem hade kunnat tro att han som var så vidlyftig av sig skulle ankra för på en så undangömd ort.

Sommaren 1938 var vi i Norge på en cykeltur. Det var Karin och jag samt Karins bror Arthur och hans fästmö Maria. Vi cyklade massor med mil – Steinkjer, Trondheim och Namsos. Vi åkte båt genom hela Trondheimsfjorden, ut i Atlanten och in i Namsfjorden. Ingen av oss var bortskämd med utlandsresor så det var en upplevelse för oss. Efter hemkomsten sommarhögg jag vid Lommtjärnsvallen. Det var på mina blivande svärföräldrars skog. Ända uppe vid kalfjället gick skifteslinjen, sen var det lappmark. Till en början var vi tre stycken som bodde i fäbodstugan, men efter någon tid var jag själv. Ingen talade om risk för olycksfall på den tiden.

På sensommaren var jag med och stakade väg till Storlien. Den gick från Staa till Storlien, över Ånn och Enafors Hösten samma år var jag med och lade vägtrummor i en by som heter Rennberg. Vintern 1938-39 högg jag åt Bror och Gustav Bodin, först vid Fjällbodarna och sedan vid Jakobsvallen. Vi bodde hos Johan Hansson i Böle.

Julhelgen 1938 förlovade Karin och jag oss. Vi reste till Bäckland och firade jul i mitt hem och då utförde vi den djärva handlingen. Sommaren 1939 jobbade jag på Duveds tegelbruk. Det var i lertaget jag höll till. Jag bodde hos en morbror till Karin som hette Anders Eriksson. Karin var bagerska och arbetade i Åre, så vi hade nära emellan oss.

Innan jag går vidare ska jag väl berätta om Karins familj. Det var pappa Nils-Olof, mamma Lovisa och syskonen Arthur, Lennart och Nelly. Pappan var fjällbonde, oberoende av lågkonjunkturer; det var mest självhushåll. Inkomstkällan var skog, jord och fiske. Skogen gav lite rörligt kapital, jorden födde 6 kor, häst, får, getter, höns och gris. Det mesta konsumerades inom familjen. Fisket, som bestod av prima ädelfisk, var av stor betydelse. Man åt färsk, salt och rökt öring och röding. Man kunde även byta till sig varor på affären.

Världen var orolig. Att det skulle hända något, det förstod de flesta, och den 1 september 1939 utbröt andra världskriget. Dagen före hade Sandöbron rasat, en tragedi utan motstycke. Eftersom jag var frikallad i fredstid blev jag inte inkallad, men Sverige hade full beredskap, både till lands, till sjöss och i luften. Folk inkallades dagligen – alla gränser skulle besättas, alla kände oro för Sveriges del.