Barfota lejon

I slutet av november 1936 reste vi till Åre; det var jag, Frits, Verner Viklund, John Ölund, Valter och Paul Lindén som skulle ut på skogsarbete. Väl framme i Duved möttes vi av två taxibilar. Tre av oss skulle till Nordhallen – det blev Verner Viklund, Frits och jag. De övriga tre åkte till Bodsjöbränna. Från Duved till Nordhallen är det en dryg mil. Där blev vi inkvarterade hos en bondfamilj tills vidare. Det var bröderna Per och Lars Danielsson. De had sålt skog på rot till Tegefors Verk, men tagit avverkningen själv och skulle därför avlöna oss. Vi skulle så småningom bo i en skogskoja, men den var inte uppsatt än. Den låg nedmonterad vid Västernorn, full av is och snö. Det gick ganska fort att få upp kojan. Det var ju bara enkla timmerväggar med ingen som helst isolering. Några veckor före jul fick vi flytta dit. Kojan var stor och vi var ju bara tre stycken. Efter nyår skulle det komma mer folk. Vi satt väl som möss i ett hörn och kurade.

Det var dåligt ordnat med ved i början. Vi fick hugga torrgran och bära hem själv. Vatten tog vi i en bäck. När vi skulle ha mat från affären måste det gå genom vår arbetsgivare. Pengar kunde vi inte skicka. Vi ringde och beställde varor och fick hem dem med postbilen. Det dröjde länge innan vi var betrodd med kredit på affären. I början var vi ju luspanka, så vi var ju glad att någon gick i god för oss.

Jag hade haft för vana att besöka julottan på de olika platser jag varit. Därför hade vi planerat åka till Duved på julmorgonen. Per och Lars hade taxi också så de skulle skjutsa oss. Julafton tillbringade vi i kojan. Jag hade en resegrammofon som vi spelade på. När jag spelade ”När ljusen ska tändas därhemma” då satt redan Frits och Verner och sov. Jag väckte dem så att vi kunde lägga oss på riktigt; vi skulle ju upp tidigt på julmorgonen. Men det blev ruskväder på natten så resan blev inställd.På juldagen blev vi bortbjudna till en familj som hette Fors, så vi fick ändå uppleva lite julstämning i all tristhet från kojlivet och dess enformiga tillvaro.

När vi åkte hemifrån hade kommun förskotterat pengar till verktyg – svans, yxa och barkspade. Ingen av oss hade några kunskaper i verktygsvård. Att fila en såg är inte så lätt för en ovan. Jag trodde när vi for att någon skulle kunna hjälpa oss, men det visade sig snart att ingen ville hjälpa. Det får du göra själv, fick man till svar. Jag insåg att Frits inte skulle klara sig och därför fick han barka åt mig; vi högg ihop. Första dagen gick det inte alls. Svansen var alldeles för mycket skränkt. På kvällen när vi kom hem gjorde jag en filklove på ett tomt bord i kojan och satte en fotogenlampa bakom så att jag såg att fila. Övning ger färdighet och jag ändrade min filning för att om möjligt komma på bästa skärförmåga i olika temperaturer.

Vi låg i som iglar och fram på vintern började resultaten komma. Tiderna visade en viss uppgång och ackordslönerna höjdes rätt mycket. Genom att vi lagade maten själv levde vi rätt billigt. Några avräkningar på huggningen gjordes inte, bara förskott togs ut ända till påskhelgen, men då drog vi streck. Frits skulle hem och hälsa på och ville ha lite att röra sig med. Till pingst slutade Frits. När han åkte hem hade han ny cykel, ny kostym och dessutom pengar i plånboken. Det hade gått bra för honom på första jobbet.