Barfota lejon

När vi passerat helgerna skrev vi år 1936. Vi var hela vintern sysselsatta med bergssprängning, ett bra arbete vintertid. Det var olympiad i Garmisch-Partenkirchen den här vintern, en riktig segerfest för oss svenskar. 18 kilometer vanns av Kiruna-Lasse och i 5-milstävlingen belades de fyra första platserna av följande:

1. Elis Viklund
2. Axel Vikström
3. Axel Bergström
4. Nils Englund

När det började våras fick vi sluta i berget och ut på jordarbete. Jag minns så väl priserna vi hade; 90 öre per kubikmeter för att korpa lös och lasta pinnmo. I ackordet ingick fri häst.. När vi hållit på ett tag kom det order att vi skulle förflyttas. Vi fick åka till Björnsjövägen, en väg som låg några mil längre bort. Det första vi fick ta itu med var att spränga en stor sten. Den höll hela 70 kubikmeter, den största jag sett! Efter det jag bränt gryta laddade jag med 18 kilo dynamit, ett lyckat skott – hela stenen pulvriserades till små stycken, lämpliga för bortforsling.

I mitten av september kom det order att vi skulle skickas hem. Det var Graningeverken som ville ha skogsarbetare och vi var uppsatta som sådana, fast vi sällan jobbat i skogen. Från och med nu var AK-arbetet slut för min del; det blev aldrig sådant resande mer. Ja, vi kom hem till Högsjö och till det omtalade skogsarbetet. Det skulle huggas kastved i en by som hette Kvitsle. Där skulle jag och min broder Ossian hugga och ligga borta i en stor flottarbarack. Till en början var vi tre stycken. Ossian gjorde illa sig och den tredje slutade, så jag var ensam till slut. Inte så roligt att vara ensam i en stor koja långt inne i skogen när kvällen kom.

Efter tre veckors arbete var huggningen färdig och där stod vi på nytt utan sysselsättning. Jag blev så arg så jag gick till arbetsförmedlingen och sa att de fick skicka mig på något skogsarbete, var som helst, bara jag kom från Högsjö. När det kom på tal var de rädda att vi inte skulle klara ett sånt jobb. Det resonemanget hade aldrig hörts förut. Att kalla hem oss för tre veckors kastvedshuggning ifrån ett bra vägarbete, det gick för sig, men att skaffa skogsarbete på annan ort var man tveksam till.

En dag fick jag meddelande från arbetsförmedlingen att Tegefors Verk i Åre sökte sex stycken skogsarbetare och att vi skulle kunna tänkas komma i åtanke. Vi bestämde oss för att åka. Jag ville ha Ossian med mig, men han ville inte vara hemifrån. Frits däremot ville med, men han var ju så pass ung så jag var rädd att det skulle bli svårt för honom att klara sig. Det var bra för mamma ju färre som var hemma. Hon knegade på med torpet och behövde bara någon hemma till hjälp. Mammas moster som bodde i den mindre stuga hade avlidit för flera år sedan. Yngsta bror min var ett bra stöd för mamma, och det var bra för oss andra som var ofta borta på olika jobb, långt från hemmet.