Barfota lejon

Nittonhundratjugoåtta konfirmerades jag i Högsjö kyrka av prosten Svedberg. Det var det året som Sven Utterström och Särna-Hedlund gick arm i arm i mål på Vasaloppet. Efter avslutad skolgång var det att gå hos bönderna och hjälpa till. Det var tröskning, potatisupptagning, slåtterarbete och dylikt.

Jag var ofta hos Edvard Näsström och hjälpte till. Han byggde ny ladugård och då var jag springpojke. Som takbeklädnad använde han spån. Först skulle vi hugga den och sedan hyvla. Vi högg spånvirket på hemskogen, mellan Näs och Östbytjärn; det var på vårvintern och djup skarsnö. Jag hade ju varit i skogen förut och när det var mycket snö brukade vi skotta, men Näsström sa: ”Vi tar jämst med skaren”. Det var både lättsamt och arbetsbesparande, men det blev långa stubbar. Bästa biten av trädet blev ju kvar. Jag minns att han berömde mig för att jag var duktig att arbeta, men det var fin skog, så det gick fort att få stora lass.

Sedan vi kört hem virket så hyvlade vi upp det. Det blev stora mängder, men vi behövde mycket för det var stora ytor att bekläda, både det stora ladugårdsbygget och logen skulle ha yttertak.

Jag tror att jag gjorde vårbruket tre år i följd hos Näsström. Han hade besvärliga hästar, så det var en plåga varje gång man skulle dit. När det gällde betalning, så blev det sällan några pengar. Det räknades bra för pojkar om man fick mat Varje sommar fick vi söka ved i skogen. Bi tog torrkvist och dylikt att elda med. Det fanns ingen elektricitet för matlagning, utan vi eldade i järnspis för att laga mat och då var småved bra. Vi behövde ju bara för hushållsgöromål, ej uppvärmning. Diskvatten värmdes också på spisen, men sköljvatten och sköljmedel minns jag ej. Vinterveden högg vi på det egna skogsskiftet bortom Djupsjön. Det var långt och kostsamt med hemkörningen.

Jag kommer inte ihåg vilket år tant Höglund i lillstugan dog, kanhända ver det 1928. Strax efter det flyttade en moster till min mor till oss. Hon hette Johanna Dalberg och kom från Tunabäck i Skön, Medelpad.

Jag kommer så väl ihåg när min far och jag en midsommarafton åkte till Sundsvall och hälsade på henne, vilket år kommer jag inte ihåg, men det vara några år före det att hon flyttade till oss. Vi åkte med en båt som hette Nyland, den gick mellan Sollefteå och Sundsvall. Vi steg på i Ramvik. Det var min första längre resa och tänk vilken upplevelse. Det var blomdoft överallt, mycket blå syrener kommer jag ihåg.

I dag är det bara tal om kärnkraft, vi skall ju rösta nu i mars 1980, hur vi skall ha det i framtiden. När vi bodde i Vålånger, hade vi ingen annan energi än fotogen och ved, fotogen för belysning och ved för uppvärmning. I Bäckland fanns det elektricitet från en liten bykraftstation. Den levererade likström i mån av vattentillgång. På dagarna var den alltid avslagen, och på kvällarna hände det när det var lite vatten att lamporna bara glödde.

Ett annat minne jag har från 20-talet, som etsat sig fast i mej, var när jag följde pappa och fiska. Vi hade legat över vid Själandssjön och var på hemväg. När vi kom till By fäbodar var det midsommarafton. Hela byn hade var sin fäbodstuga på en gemensam vall, så det var fullt med kor och människor och lövat vid varje stuga. Inne i stugorna var det full fart med osttillverkning och annat hushållsgöromål. Vi blev bjudna på allt som fanns av det goda. Ett verkligt minne för mej en midsommar.