När jag var ett år gammal utbröt första världskriget. Min far blev inkallad till beredskapstjänst och blev förlagd till en plats som heter Juoksengi vid finska gränsen. Tjugofem år senare blev jag inkallad och förlagd till samma plats; det var under andra världskriget. Vi hade ett torpställe i Vålånger. Där brukade vi ha häst, tre kor, några får och getter samt höns, så vi var inte matlös. Annars var det svårt för många under det första världskriget. Man talade om hur industriarbetarna sökte mat i soptunnor.
Kriget pågick till 1918, fyra långa år och mer och mer hungriga människor. Min mor brukade baka tunnbröd och kom det någon så skulle de alltid få en kaka. Hon kunde se gamla karlar gå över isen på älven och tugga på den kaka de fått.
Alla var svultna och hungriga jämt. Sverige var dåligt förberett för en avspärrning. Några stora lager av förnödenheter fanns inte. På den tiden hade vi inga kyl- och frysanläggningar. Den mat som skulle förvaras kunde inte lagras lång tid. Köttet skulle ligga i stora saltkar och mjölmat blev det kryp i.
På den tiden köpte vi stora mängder amerikanskt fläsk, samt vetemjöl för bakning. Vi var fem syskon, en syster och fyra bröder: Mary, Oliver, Ossian, Fritz och Ragnar. Alla pojkarna var födda i Vålånger, Mary var född i Ramvik. Mary och jag började skolan i Vålånger men hon fick sluta vid tioårsåldern på grund av sjukdom. Hon blev aldrig frisk; det fanns inga specialister på den tiden. De sjukhem hon var på var helt olämpliga. Hon dog 1942; hon var då trettiotvå år gammal och fått lida med sin sjukdom i tjugotvå år.
Barfota lejon 
Lämna en kommentar