Barfota lejon

Det finns glada minnen från barndomen och så finns det sorgliga. Sen finns det stunder man ångrar, saker man sagt och gjort, som man skulle vilja radera helt ur minnet. Både från det egna minnet och från den man varit klumpig mot. Nu ska jag avslöja ett sånt.

Jag är gissningsvis nio år. Sitter på den bruna nålfiltsmattan i mitt rum med de gula medaljongtapeterna som jag valt själv. Micklar med bandspelaren för att spela in musik, förmodligen med ”Upp till tretton” på radion. Full koncentration, för nu fick inget gå fel. Måste bara få med allt, men utan Ulf Elvings mellanprat, så det gällde att vara med och trycka på paus i rätt sekund. Såna stunder som troligtvis fick Spotify att värka fram.

Och så öppnas dörren. In kommer mormor, min gulliga, snälla, glada, rara mormor och börjar prata. Prata! Nej, jag ville absolut inte ha nåt prat mitt i en låt. Jag visar med all tydlighet att hon är ett stort störningsmoment. Så hon backar ut med sårad min och dörren går igen. Kvar sitter jag och känner mig som en eländig människa. Och gör det fortfarande vid minnet. Hoppas bara att jag bad om ursäkt ordentligt.

Nej, det får bli en kaka till.

Bondkakor

200 gr smör
200 gr socker
1 msk sirap
75 gr sötmandel
400 gr mjöl
3 tsk bikarbonat

Smör , socker och sirap röres vitt.

Oj, det var mer detaljerat än vanligt. Man tackar. 😉