Morfar gjorde anteckningar och jag minns att jag läste några från tiden runt mormors amputation. Han var så förtvivlad över det som hände. Stora, starka morfar hade en mjuk och känslig sida som kom till ytan när det gällde de allra närmaste.
Nåt som tog hårt var sonsonen Jans förlorade kamp mot hjärntumören. Cancer är hemskt, och ännu lite värre när det är ett barn som drabbas av sjukdom och död. Begravningen var en sorglig tillställning och jag kommer alltid att minnas mormors och morfars förkrossade kroppshållningar. Så hjärtslitande.


Lämna en kommentar