Barfota lejon

Ja, nu är vi inne på 80-talet. Åren går fort när man blir äldre och jag är inne på det andra året som pensionär. Den dagliga sysselsättningen för mig är att sova och springa runt i Norberg.

Jag har tidigare berört Karins hälsa och framför allt hennes dåliga ögon, men nu har hon fått tid för operation. Den 24 april 1981 blev hon inlagd och opererad på ena ögat, men det andra ögat var även det moget för operation, så hon blev uppsatt på en väntelista och i oktober samma år opererades även det. Det är ju bra att det går att få syn tillbaka med starrglasögons hjälp.

När man har varit verksam i arbetslivet närmare femtio år, så är det en stor omställning att inte förvärvsarbeta, men tack vare att jag tycker om att vistas ute bland andra människor så får dagarna ett visst innehåll.

80-talet har börjat dåligt för industrierna i Västmanland. Gamla solida företag har gått över styr. Här i Norberg är Spännarhyttan borta, Nordansjösågen är nedlagd och skogen har få anställda, vilket drabbar bygden hårt. I Fagersta är det dags att lägga ned det andra stålverket, Stålverk 2 som det kallas. Det här stålverket är en modern anläggning för rostfritt stål (stränggjutning) som varit i drift sedan början av 1970-talet, men som nu läggs i malpåse på obestämd tid. Västmanland är ett av de mest industrialiserade länen i Sverige och får därför stor känning av överproduktion och industridöd.

År 1982 fick Tages och Kristinas minsta pojke Jan en tumör i huvudet. Det blev operation direkt den 3 februari. Operationen gick bra och utfördes på Uppsala akademiska sjukhus. Huvudet blev helrakat och nacken ända upp till hjässan sågades itu. Det liknade ett stort T.

Det här händelserika året skulle Tage fylla 40 år och hade därför planerat att fira dagen i Amerika. Att han hade fått för sig att göra en så lång utlandsresa berodde väl till en del att Karin, Kerstin och jag varit där tre år tidigare. Under tiden som Kristina och Tage var i Amerika så skulle Karin och jag sköta om huset och barnen i Nordansjö. Jag kommer så väl ihåg lilla Jan, hur han var rädd om sitt rakade huvud och hur han låg med mössa varje natt. Allt avlöpte bra både med Amerikaresan och vår barnpassning, men jag minns Jan, hur han var rädd om sin mössa. Den skulle vara på både dag och natt. Om man vaknade på natten och mössan inte var på, då ropade han: ”Var har jag kepan?”