Barfota lejon

Jag har talat om att jag fördrev fritiden på olika sätt. En dag, det var trettondagsafton 1973, skulle jag arbeta eftermiddagsskift, men först skulle det motioneras ute någonstans. Jag tog mina skridskor och cyklade upp till sjön Noren för att åka en stund. Det var en vinter med varannandagsväder så isarna var lite osäkra, men eftersom vi varit ute tidigare så kände jag mig säker.

Jag åkte till ett ställe som har fått namnet Kalifornien. Där var Abel Johansson och fiskade. vi språkade en stund och sedan började jag åka med klubba och bandyboll för att leka en stund. Bandybollen rullade iväg ganska långt och när jag åkte ifatt den så brast isen helt plötsligt under mig. Jag kastade mig på iskanten för att komma upp, men isen var så tunn att den inte höll. Jag förstod då min prekära situation. Eftersom jag inte hade några hjälpmedel var det bara att skrika för att någon skulle komma till undsättning. Avståndet till Abel Johansson var större än jag kunde tro. det går fort att åka några hundra meter på skridskor, så han hörde mig inte genast. Men när det gått en stund kom Abel. Han hade hört mig och var på väg till undsättning. Isbillen hade han med sig. Den sköt han före på isen, men cirka 50 meter ifrån mig brast isen även under honom. Jag vet inte om han slog sig mot iskanten eller om han fick hjärtslag av chocken, någon kontakt med honom fick jag aldrig.

För mig var det bara att fortsätta och ge hals för att någon skulle komma till hjälp, och plötsligt hörde jag röster. Hjälp var på väg. Från Prostudden kom Holger Engström och från Näs Ulf Andersson. Engström kom till mig och Andersson till Abel Johansson. Eftersom Andersson inte fick kontakt med Abel bad jag Engström också gå dit och hjälpa honom. Efter en stund fick de upp honom, men han kom aldrig till liv, fast man körde honom med ambulans till lasarettet. Engström hade en plankstump med som jag kröp upp på. Själv höll han sig fast med en kniv och allt gick bra. Till land åkte jag själv på stela ben och fick skjuts hem av en okänd.

När jag varit hemma cirka en timme kom en polis upp och talade om att de tagit rätt på min cykel och frågade om jag inte kände till isförhållandena på sjön Noren. Jag kröp ned i badkaret för att få tillbaka kroppsvärmen, men det var inte lätt för jag hade ju legat i det iskalla vattnet omkring 20 minuter. Väl omklädd så ringde telefon; då var det Abels dotter som ville ha reda på hur det gick till och talade om att hennes far var död. För att komma ifrån allt så gick jag till affärn och handlade. Sedan lagade jag mat och åkte till jobbet. Karin blev väl informerad av andra, hon var ju borta på hemhjälpsarbete. Jag kommer inte ihåg om vi träffades något före halv elva på kvällen. Detta är utan tvekan värsta episoden i mitt liv. Tack vare att jag handlade på rätt sätt och inte förbrukade mina krafter i onödan klarade jag livet.