Barfota lejon

Felet med skötseln av skogen i Karsbo var att det fanns ingen med skoglig utbildning som kunde leda arbetet. Länsjägmästare Nils Våhlén tyckte att så länge jag var där behövde de inte övervaka så noga, utan jag fick planera det mesta själv. En av de första vintrarna jag var i Karsbo hade inget förberetts för vintern. Först skulle vi söka en yta att avverka på och sedan skulle vägar iordningställas trots snö under armarna.

Karin jobbade nere vid gården, men bara deltid. Så fort det var gäster så fick hon rycka in, för då var det alltid extra ståhej med stort gästabud. Min tanke var väl när jag flyttade till Karsbo att det skulle bli min sista arbetsplats, för jag började ju komma upp i åren, men ack vad jag bedrog mig, än var mycket ogjort.

Tage blev utexaminerad som byggnadsingenjör och fick arbete hos byggnadsfirman Anders Diös i Hedemora, och han blev så småningom även bosatt där. Kerstin gifte sig 1969 och flyttade till Säter; hennes man Gunnar arbetade vid Säters väveri. Karin fyllde 50 år i Karsbo. Vi hade stor fest i det fina dubbelgaraget. Det var ju i augusti månad så det var varmt och skönt. Hirsch fyllde 70 år och hade fest i Stockholm. Lantmästare Bånge var ditbjuden, men vi hörde inget fast även vi uppvaktat med present. Skogsarbetare kunde väl inte sitta vid samma bord som Hirschs umgänge – det skulle vara andra titlar, helst adliga.

Hela 60-talet var nu till ända och vi hade kommit en bit in på 70-talet. Arbetsplatsen hade vi vid Gårstjärn. Det var mycket snö även den här vintern och rätt besvärligt att avverka. Bland annat blev det stöp på tjärn så det var svårt att köra där. Jag såg ut vägar och lade virket i högar så gott det gick. Aldrig tidigare hade jag hjälpt köraren så mycket som jag gjorde nu den här vintern. En dag gick Stig Pettersson och muttrade över att det var dåligt hugget. När jag frågade hur han kunde påstå det fick jag till svar att det tyckte Gunnel också (det var hans fru). Att vara två stycken tillsammans och inte dra jämt, det går ju inte. Vi gick väl där och tjurade på varsina håll en kortare tid.

Det hade förekommit en episod tidigare mellan mig och lantmästare Bånge. Då gällde det en raststuga och bränsle till den. Vi hade en raststuga uppe vid Bockhoppsberget sedan förra avverkningen, men den kunde vi inte transportera hem, utan det beställdes en till. När den nya raststugan kom hem ville Bånge visa den för Hirsch för att imponera på hono och visa vad han uträttade för gårdens bästa. Jag var ju inte alls betagen på något vis, det här var ju vad jag skulle ha enligt avtal. Jag skulle även ha bränsle och det hade Stig kört ut. Det var sur bakved från det de sågat i Dullbo och den bran ej; det var bara mögel och vatten. Jag sa då till Hirsch att allt är bra bara jag haft bättre ved. Då inflikade Bånge: ”Du kan väl söka i skogen”. Mitt svar blev då att det kommer aldrig på frågan, ved skall jag ha och det finns 100 kubikmeter torr björkved huggen. Bånge blev arg över att jag drog fram det när Hirsch var där, men det brydde jag mig inte om för han hade inte brytt sig tidigare när jag sagt till.