Barfota lejon

Jag var ute och titta mig om efter olika alternativ. Någon hade väl sagt: ”skaffa dig ett jordbruk, det är inte det sämsta”. Fjärdingsman Gunhard Ohlsson i Timrå, som vi var tillsammans med, föreslog att jag skulle åka upp till Sollefteåtrakten och titta. Gunhards föräldrar hade jordbruk och en granne till dem skulle sälja. Det skulle vara ett fint jordbruk, framhöll dom. Jag åkte för att inget tillfälle skulle gå mig ur händerna, men när försäljningen kom på tal ville de inte göra sig av med det.

På hemvägen var jag in i Sollefteå till en fastighetsmäklare. Där fanns det ett jordbruk till försäljning inte långt ifrån mitt barndomshem. Platsen hette Ytterskog – 1 mil norr om Härnösand, alldeles vid E4:an var det beläget. Det blev affär ganska snabbt och hösten 1946 flyttade vi. Karin hade inte sett platsen förut, så jag var väl fundersam vad hon skulle tycka. Det var 20 tunnland odlad jord och 20 tunnland skog och hagmark, ladugård, loge samt bostadshus. Priset var 11 500 kronor så jag tyckte att det verkade normalt och att man skulle klara sig rätt bra här.

Att skaffa sig jordbruk är detsamma som att skaffa en massa arbeten, det fick vi snart erfara. Vi köpte djurbesättning; 5 kor, 2 grisar och höns hade vi skaffat. Det skulle vara redskap och maskiner också. Allt kostade pengar men gick inte att vara utan.

Häst lånade jag på I 21:s regemente i Sollefteå. Vi var rätt många där och tittade och valde. Jag fastnade för en ung nordsvensk valack som skulle transporteras med tåg till Ramvik. Det fanns ingen lastkaj i Oringen, därför måste vi lasta av i Ramvik. Nu skulle jag köra med löshäst efter vägen minst 1 mil till Ytterskog. Men ve och fasa, hästen var bilrädd. Jag trodde aldrig vi skulle komma hem helskinnad. Varje gång en bil mötte eller körde om stod hästen på två ben. Det värsta var ju att vi bodde vid E 4:an. Det var inte så mycket trafik då, men tillräckligt för att bemästra den bilrädda hästen. På hösten återlämnade jag hästen till regementet; det hade varit en jobbig tid. Nu var jag utan häst över vintern. I stället för att köra så högg jag.

Det var inte många grannar så vi var ganska beroende av varandra i den här lilla byn. Därför blev det upp och ned på allt när vi fick en ny granne. Han hade lyckats komma över ett jordbruk bara genom att lämna handpengar. Han gick helt in för att lura folk; han använde alla bedrägliga medel. Han kunde sälja en annans virke till exempel. Det gick exekutiv auktion på allt han hade, men han skaffade snart ny djurbesättning utan pengar. Han lovade att säljaren skulle få en viss procent av varje mjölklikvid som delbetalning. Men till saken hör att han levererade ingen mjölk utan sålde djuren en efter en. Han var också i delo med polisen. Det var slagsmål, olovlig bilkörning, olaga vapeninnehav, bedrägeri med mera. När han kom hem full mitt i nätterna brukade han ringa och väcka oss. För det mesta var det sprit han var ute efter. Han var ju i behov av pengar, så han ville vi skulle skriva på en lånehandling. När vi inte gjorde det då gick han och tjurade.

Att bo kvar här var ju inte tänkbart, så vi kom överens om att sälja. Vi sålde jordbruket och höll auktion på djur och redskap. Våra möbler och husgeråd hyrde vi in hos en granne, Gunnar Uhlander. Nu åkte vi till Nordhallen på semester. Ödet fick nu avgöra var vi skulle hamna och vad vi skulle göra.