Barfota lejon

Framtiden såg allt annat än ljus ut. Tyskarna hade Leningrad under belägring i två år och huvuddelen av armén var på väg mot Moskva. I Västeuropa var det mest belägringskrig. Tyskarna hade sin försvarslinje, Siegfried-linjen, och fransmännen Maginot-linjen. Här hade kriget stannat upp under långa perioder. Engelsmännen bombarderade Tyskland både natt och dag. Hamburg förintades så gott som helt.

Den 7 december 1941 anföll Japan en amerikansk flottbas på Hawaii som hette Pearl Harbour. Det var självmordspiloter från en japansk flygplanskryssare som anfallit flottbasen. Amerikanarna blev helt överrumplade. Anfallet kom på natten och förödelsen var total. Träffsäkerheten i bombningen var 100 % genom att piloten följde med sitt plan till målet. Allmän mobilisering proklamerades i USA. Det totala världskriget hade därmed utbrutit. Som en följd av händelserna i Pearl Harbour förklarade Förenta staterna, Storbritannien, Kanada, Australien och Nederländska ostindien Japan krig. Den 11 december, fyra dagar senare, meddelande Mussolini från Piazza Venezias balkong att Tyskland och Italien förklarat krig mot Förenta staterna.

En tragedi av stora mått som hände i Sverige var drunkningsolyckan på sjön Armasjärvi. En ingenjörstrupp skulle färjas över sjön. Det var mörkt och färjan var överbelastad. Ett 80-tal man kom i vattnet varav 46 drunknade. När vi var inkallade där uppe i norr passerade jag sjön. Truppen hade gjort halt för vila just vid det monument som rests över offren. Den dagen återfanns den siste av de drunknade.

Under alla de här mörka åren fanns en ljusglimt – det var Gunder Hägg. Pojken från Albacken i Jämtland som var så fantastisk att löpa. Om stadionarrangörerna i Stockholm utlovade världsrekord för att locka publik så infriades som regel löftet. Gunder hade som medtävlare Arne Andersson, en folkskollärare från Skrubba, men han var för det mesta några steg efter.

Ransoneringen av livsmedel fortsatte. Kaffe var nästan helt borta; det dracks surrogat överallt. I Nordhallen led vi ingen brist på mat. Kött och fisk åt vi både färskt och salt. Under de här åren var allt så obestämt. Man visste inte hur det skulle bli i framtiden. Vi började också tänka på om vi skulle bli kvar i Nordhallen eller om vi kunde försöka oss på något annat.

I slutet av 1943 gjorde jag en resa, först till Östersund och sedan till Sundsvall. Arbete fanns inte och inga bostäder. Ville man ha någonstans att bo var man tvungen att köpa ett hus. Jag var till olika fastighetsbyråer och hörde mig för. En mäklare i Sundsvall, som hette Ahlner, han tyckte att jag skulle titta på en sportaffär i Vivsta, Timrå. Det begärda priset var 17 500 kronor för huset och cirka 8 000 kronor för varulagret. Pengar hade vi inga men trodde att det skulle gå lätt att få borgen. Kom vi bara över hus och rörelse så blev det väl alltid någon råd med kunskaperna. Hur vi höll på så fick det en lösning till slut och i början av 1944 blev vi Medelpadingar. Karin var rädd att det skulle bli svårt att driva affär för oss som var nybörjare på området. Hon föreslog därför att vi skulle försöka få Frits som kompanjon, han som var anställd på en firma i Örnsköldsvik.