Barfota lejon

Vi var ju fyra pojkar hemma som växte upp. Därför ville jag ha ett arbete så mamma hade färre i maten. Inte förrän på försommaren 1934 fick jag arbete på Brunflovägen i Pilgrimstad i Jämtland, men alla sådana här jobb blev som regel kortvariga och det blev det här också. Vi var fem Högsjöpojkar som åkte till Jämtland. Vi åkte taxi med Börlin i Ramvik. Under de här månaderna som vi var i Pilgrimstad åkte alla ut på nöjen, än hit, än dit, så jag lärde känna en stor del av landskapet.

Det här jobbet gav inga feta förtjänster, omkring 50 öre i timmen, trots att vi bjöd till allt vi kunde. Givetvis hade vi gratis husrum, men det var ett gemensamt rum för oss alla. Ett litet kokhus ute på gården var vårt kök. Om man räknar inkomst och utgift så tog matkontot halva dagpenningen. Ett paket tobak kostade 1:10, drygt en fjärdedel av dagens 4 kronor. På höstkanten var det slut; det fanns inga arbeten som gick att utföra på vintern och därför blev vi hemskickade. Jag fick arbete i en stenkross i Västansjö när jag kom hem. Här tog vi ut sten och krossade till makadam. Min bror Ossian var på en sjösänkning söder om Fredrika i Lappland. När han kom hem på julledigt så bytte vi jobb.

Efter trettondagshelgen 1935 åkte vi upp dit; vi åkte taxi med en som hette Ossian Näslund från Hälledal. Det drog ihop till ordentlig kyla och många av oss hade dåligt med kläder. När vi kom en bit norr om Örnsköldsvik körde vi av vägen, så jag och någon till var och skaffade en lastbil som drog upp oss. När vi äntligen kom fram till en by som heter Stennäs och skulle stiga av var det svinkallt och vi hade långt att gå med våra kappsäckar. Vi gick så långt vi förmådde – sedan var det bara att lämna dem och försöka komma till förläggningen fortast möjligt. Nästan alla av oss fick frostskador – termometern visade neråt minus 50 grader Celsius. Jag kommer ihåg att vi låg inne omkring en hel vecka för kylan.

Vi var många på den här arbetsplatsen. En handlare på byn hade matleverans på anbud, så det fanns stora lager av mat och fotogen. Ingen behövde vara hungrig. En särskild barack för matlagning och två kockor som skötte om oss. Allt var bra, till och med förtjänsten var skaplig, men vi bodde avsides. Som vanligt räckte inte jobbet så länge. På vårvintern slutade jag och började i skogen. Priset var 4 öre per kubikfot och väldigt rutten skog, så jag blev inte så länge där heller. På den här tiden var det mest skogsarbete vintertid; det var mest för att virket skulle köras fram på snöföre.

Efter att ha haft en del ströjobb hemma i kommunen så blev det på nytt avresa till annan ort. Den 5 juni 1935 åkte jag till Sidensjö på vägarbete. Fortfarande var det AK-arbete som dominerade arbetsmarknaden. Jag blev lagbas, fick ha hand om tidsskrivning och ackordssättning med arbetsledningen. Det var hårda tag för att få betalt för det man gjorde. Det var ett måste att kunna räkna och det kunde jag. Vi tjänade bra hela tiden, men det arbetades friskt varje dag. Frampå höstsidan blev vi förflyttade till Björnavägen. Där fick vi jobb i ett stort berg. Vägen skulle gå rätt igenom berget och tio tusen kubikmeter berg skulle bort. Vi hade inga moderna hjälpmedel att arbeta med. Det var handborrning för hela slanten. Vi slog liggare på 7 meter. När det var trasigt berg använde vi nyckel att vända med. När vi skulle skjuta brände vi först gryta, som vi sa, för att få in så mycket dynamit som möjligt. Vi laddade med 60 till 70 kilo och fick lös 200 – 300 kubikmeter berg.

Jag kommer ihåg en del saker som hände medan vi var på Björnavägen. Strax innan vi skulle åka hem på julledigt 1935 hände en ruskig olycka. Frits Godin från Ramvik följde med en vagn full med sten, en färd på en 20 meter. Huvudet var spräckt på flera ställen, näsan var av och blod rann ur öron och ögon. Vi trodde aldrig att han skulle leva igenom, men som tur var hade han en bra fysik och kom till och med tillbaka till oss i jobbet.