Barfota lejon

Ja, här på Selsjövägen blev jag inte så länge; cirka 6 veckor räckte arbetet. Det var ju rena ödemarken, så trivseln var väl inte den bästa. men jag var ju i behov av förtjänst och hemma fanns inget arbete. Här hade vi samsats om ett kök och en spis, både matlagning och sovplatser för så många. Var vi hade våra kläder och var vi torkade våra blöta saker minns jag ej, men det måste ha varit väldigt svårt.

Jag snålade mycket, både med nöjen och mat. En vecka handlade jag för 4 kronor och det jag köpte var oxkött. Av köttet gjorde jag soppa. Jag fick rotsaker av den snälla tanten på gården. Jag kokade allt i en stor kastrull och av det åt jag hela veckan. Att jag var så ekonomisk berodde på att jag behövde pengar. Jag behövde tänder i min överkäke, för de hade jag dragit ut på grund av varbildning, trots att jag var så ung.

Jag var så gott som utan snyggkläder. En av vägarbetarna i ett annat lag tog upp måttbeställda kläder och av honom beställde jag en kostym. Frågan var: hur skulle förtjänsten på den här korta tiden räcka till allt? Vi hade tjänat 75 öre i timmen = 6 kronor per dag = 150 kronor per månad. På den tiden arbetade man 48 timmars arbetsvecka. Kostymen kostade cirka 70 kronor, tänderna 35 – 40 kronor och till det skulle pengarna räcka. Folk som såg mig efteråt kände knappast igen mig, så olik kan man bli. Tänderna gjorde ju sitt, och någon riktig kostym hade jag aldrig haft, om man bortser från den jag hade vi konfirmationen.

Nu var jag utan både arbete och pengar men jag började få matlappar allt oftare. Det var så att vi fått en ny ledamot som var socialdemokrat. Han gav mig varje vecka, och Ossian, som nu var 18 år, stämplade arbetslös och han fick varannan vecka. Vi blev aldrig lurade utan det som var sagt, det stod han för, men summan var fortfarande 8:70 i veckan och valören matlapp.

Tiderna ändrades inte, lågkonjunkturen höll i sig och skafferiet var för det mesta tomt. Efter vägarna gick ungdomar och gnagde på en halv limpa eller åt tvåöreskubb. På den tiden såg man sällan överviktiga människor men magra och hungriga fanns det gott om. Den dagliga födan var mager. Till frukost var det kokt strömming och potatis, drycken separerad mjölk. Av grädden gjordes smör. Bönderna hade mjölkkunder på samhället. Var och en hade sin egen mjölkflaska, till exempel Alfred Andersson 3 liter, Johan Johansson 2 liter osv.

Jag kommer inte ihåg hur länge jag skrotade på hemma och vad jag fördrev tiden med, men vi gick mycket efter vägarna bara för att fördriva tiden. Sen gick vi mycket till varandra i stugorna. Alltid blev vi undfägnade med något, mest kaffe utan bröd.

År 1933 var jag 20 år i november och skulle därför in på beväringsinskrivning. När jag fick inskrivningsboken var jag frikallad i fredstid. Socialdemokraterna fick makten 1932 med Per Albin Hansson som regeringschef. Man beslutade att frikalla en stor del av 1933:s årskull. Man hade fått nog av världskrig och alla rustningar.