Del 7 – De fattigas årtionde

Trettiotalet var de fattigas årtionde. Jag vill gärna tala om det här med understöd, eller matlapp som det senare blev. Den som var arbetslös fick stämpla. I mitt fall så gjorde jag det varje onsdag på kommunalhuset i Ramvik. Alla gick – vi var stora skaror efter vägarna. Ett visst tidsfördriv.

Som regel började jag veckan med att gå till Judeby, till den ledamot som jag sorterade under. Här gjorde man allt för att bli ihågkommen med understöd. Man tiggde och hotade. Den som låg bra till hos ledamoten fick varje vecka, andra fick varannan eller var tredje vecka. Tänk vad många gånger man blev lurad när det delades ut på lördag och man stod i kö, och så fanns inte mitt namn på listan. Då var det att angripa ledamoten på nytt och få reda på varför man blev utan.

Den som fick en matlapp på 8:70 skulle även göra arbetsplikt. Endera skulle det huggas två kubikmeter kastved åt någon bonde, för det mesta så långt bort som tänkas kunde, eller så fick man gå ner till Dalsberget och för hand slå en kubikmeter makadam. Varför det delades ut matlappar var att det kommit ut rykten att det köpts sprit för pengar av understödet. Det var ju också sagt att även röka inte fick köpas, men ett paket tobak fick jag alltid liksom i smyg.

För att få billigt röka så brukade vi cykla till tobaksmonopolet i Härnösand och ta rätt på avklippet av cigaretterna som kördes ut på en rem utanför väggen. Vi hade samlat tvåkilos bitsockerkartonger, som fanns på den tiden. Sedan packade vi i det som gick och band fast på pakethållaren.. Alla delade broderligt på gratisrökat. Efter någon tid sattes det stopp för möjligheterna att få gratistobak.

När det blev lördag och man skulle ut på något roligt fanns inga pengar. Det kostade som regel 75 öre att komma in på en dans, men det var stora pengar då. Tänk vad många gånger jag stod ute i farstun på Bodaberg tills klockan var omkring halv elva. Då brukade jag få gå in gratis, men då hade ju halva danskvällen gått.

År 1933 fick jag åka ut på AK för andra gången. Det bar iväg till Selsjövägen, belägen mellan Sollefteå och Örnsköldsvik. Vi åkte tåg till en järnvägsstation som hette Backsjön. Där fick sju av oss tio stanna. Vi tre som var över fick fortsätta till Grönåsen. Det var en öde plats med bara en bofast familj. I en mindre kåk skulle jag bo. De andra två skulle bo i en banvaktsstuga som hette Svarttjärnsbäcken ett stycke därifrån. Vi kom att bilda ett arbetslag vi tre. Vägen, eller arbetsplatsen, var belägen mitt emellan bostäderna.

Vi hade åkt med häst och flakvagn från Backsjön till Grönåsen; trött, hungrig och öm i kroppen kände jag mig. Det här var ju på kvällen; vi åkte från Ramvik ganska tidigt. Hur det gick med maten kommer jag inte ihåg – det blev väl någon korvbit antar jag. Det allra första jag fick göra var att stoppa halm i en madrass som jag skulle ligga på. En järnsäng fick jag tag på utanför väggen. Jag bar in sängen och madrassen i farstun. Längre kom jag inte för i det kök jag skulle bo i satt cirka 8 – 10 personer och spelade kort och drack kask. Jag lade mig i farstun för att vila, men givetvis somnade jag. På morgonen när jag vaknade låg jag i köket. Man hade burit in mig, så att inte myggen skulle göra kål på en AK-arbetare.

Ett svar till ”Del 7 – De fattigas årtionde”

  1. Vilket liv, hårt och ovisst!

    Gillad av 1 person

Lämna en kommentar