Barfota lejon

Mitt första vägarbete var i Judeby. Det var så kallat stats-kommunalt jobb och skulle väl anses något bättre betalt än rent AK-arbete, men det var bara några ören per timme. När vi arbetat någon tid blev vi permitterade och anvisade skogsarbete med förläggning i By fäbodar. Året var 1932 och mitt i värsta sommarvärmen. Priset vi fick betala för förflyttningen blev rätt högt. Ingen var van skogsarbete och de flesta bjöd inte till heller. Jag vet inte hur länge vi var där innan vi fick börja på vägen igen.

Det blev ingen lång vistelse på vägen i Judeby nu heller. Högsjö kommun fick platser på Rudsjövägen i norra Ångermanland, på gränsen till Jämtland och dit blev jag skickad. Vi åkte landsvägsbuss till Backe. Jag kommer inte ihåg hur många vi var, kanske 10 eller 15 stycken. Jag satt längst bak mellan två bensinflaskor och fick huvudvärk i sommarvärmen, det minns jag. Den som ägde bussen hade egen mack; det var väl därför han tog med bensin. Det här var min premiär på de omtalade AK-resorna, men det skulle bli fler.

Jag ska väl förklara vad AK betyder, det var ett av Sveriges mest uttalade ord och betyder Arbetsmarknadskommissionen, dagens AMS. Skillnaden mellan AK och AMS – på AK där var det inga marknadsmässiga löner som det är på AMS, inga utbildningsbidrag, ingen omskolning, inga marknadsmässiga löner som det är på AMS, inga utbildningsbidrag, ingen omskolning. Allt var rena svältlöner.

Från Backe fortsatte vi med motorbåt och en eka på släp till en plats som hette Johannesberg. Där fick en del av manskapet stiga av och stanna. Resten av oss fortsatte till en plats vid älven som hette Åkroken. Där var det slut på båtresan och det var bara att gå i land.

Nu började det verkliga äventyret. Vi hade en mil kvar och den skulle vi gå. Det var bara en usel kärrväg upp till byn Rudsjö, så det var nästan omöjligt att köra någonting med häst ens. Jag hade en gammal kappsäck där jag hade alla mina tillhörigheter. För att orka med den tog jag en käpp i handtaget och bar den på axeln. Vi blev otäckt myggbiten också, men kom väl så småningom fram. Jag fick så ont i en halskota att jag knappast kunde vrida på huvudet. Efter den här krävande marschen var vi nog slut överlag och behövde gå och lägga oss.

Vi blev inkvarterade i en liten stuga. Det vara ett stort kök och en liten kammare och här skulle vi bo 13 stycken. Spisen vi skulle laga mat på var av en mindre sort, och alla lagade mat var för sig, något kocklag fanns ej. Det var en liten butik i byn. Den förde väl ett litet sortiment av det nödvändigaste, men det mesta av varorna var skadade i transporten. Mjölken fick vi hämta på Bergsjöåsen; det var på andra sidan en stor sjö. Ifrån bostaden och till jobbet hade vi mellan 3 och 4 kilometer, så vi fick upp i ottan, om alla skulle hinna få något i sig och göra iordning sin matsäck.

Ingen av oss var väl någon expert på vägbygge, allra minst han som skulle vara vår lagbas. För att säga rakt ut så hade han inget förstånd i sitt huvud. Vi tjänade hemskt lite. Ingen kunde göra upp ett ackord med arbetsledarna. Till slut blev det bråk och vi fick avsked med omedelbar verkan. Ja, nu var det bara för oss att plocka ihop våra tillhörigheter och försöka komma härifrån. Någon hjälp med hemresan var ju inte att tänka på.

Kvällen innan vi skulle ge oss i väg skulle vi spela femörespoker. Vi hade spelat en liten stund när plötsligt stora kort kom på nästan alla händer. Utav fem spelare fick fyra höga bud, av fem öre blev det kronor. Jag med mina fyra damer fick en pott på 47 kronor och hemresan fixad. När vi kom till Backe efter många mödor så tog vi taxi till Ramvik och min första utflykt var slut. När vi kom hem fick vi straff – varken arbete eller understöd i minst tre månader. Alla som slutade eller fick sparken blev avstängda under den tiden.