Barfota lejon

Trettiotalet inleddes med en verklig tragedi för min mor och oss syskon. Far omkom genom en olycka på sin arbetsplats natten till den 1 oktober 1930. Jag kommer så väl ihåg hur vi väcktes mitt i natten av att någon knackade på ett fönster. Mamma öppnade och fick då beskedet. Det var en förman från hans arbetsplats, en sjuksyster och en chaufför som kommit för att tala om olyckshändelsen. Jag kommer så väl ihåg hur mamma ramlade ihop i ett hörn i köket. Själv blev jag alldeles stum, bara låg där och stirrade, fullständigt chockad. Eftersom vi inte hade telefon så blev det min uppgift att gå runt och tala om att pappa omkommit. Det var svårt när någon anhörig började gråta, då grät ju jag också.

Allt ska ju, hur svårt det än är, återgå till vardagen. Begravningsdagen var väl den värsta; mamma hade det svårt. Arbetskamraterna från Nensjö ställde upp rätt mangrant. De åkte med en av bolagets båtar till Veda. Därifrån till Högsjö kyrka marscherade de med fanor och standar för att säga ett sista farväl till en arbetskamrat.

Jag var ju snart vuxen; om en månad skulle jag fylla 17 år och få arbete, tänkte jag. Mina tre bröder var ju alla under sexton år; för dem skulle mamma få livränta till de uppnådde sexton års ålder. Det var inga stora summor. Själv fick mor cirka 50 kronor i månaden, kanske 30 – 35 kronor för varje barn. Faktum var att många tyckte hon hade det bra och var avundsjuka. För mig var det svårt att få understöd eller arbete så jag skulle leva på det hon fick.

Det var svåra tider på arbetsmarknaden; det var kris över hela världen. I Amerikas storstäder var läget prekärt – i Chicago gick etthundratusen, kanske mer, utan jobb. Här i Sverige dominerade AK-jobben, något liknande som AMS är i dag. Skillnaden är den usla betalningen som var 30-talets dilemma. För ett hårt arbete på ett vägbygge kunde timpenningen hålla sig kring 50 öre, ibland mer, men för det mesta mindre. Man delade också ut matlappar, för arbete var en förmån som inte var många förunnat.

När jag fyllde 18 år fick jag också ställa mig i den skaran. Veckan började med att man besökte den ledamot som vi sorterade under. I det här området var en som vi kallade för ”Helfeten”. Som jag sa förut, så var det första han sa: ”Din mamma har ju livränta, hon får försörja dig!” Men jag gav väl aldrig upp, bara nötte på. Flera gånger i veckan gick jag till Judeby. Det fanns inga arbeten i öppna marknaden. Lilla Högsjö kommun hade omkring 600 arbetslösa, Gudmundrå (nuvarande Kramfors) hade närmare 2000 och Skön i Medelpad hade samma antal. Dagens arbetslöshetssiffror är ju bara en bråkdel av vad som var på 30-talet.