Barfota lejon

År 1920 fyllde jag 7 år, och från den tiden tror jag mej minnas det mesta. Jag har inga anteckningar, men det mest väsentliga kommer jag ihåg.

Grannarna kommer jag alltid att minnas. Erlanders kunde vi se; de bodde nära och öppet till. Nyholms kunde man inte se, utan först måste man gå ett långt stycke i skogen för att komma dit. Båda familjerna var äldre människor; de hade vuxna barn som var i mina föräldrars ålder. Familjen Nyholm var av finsk härkomst, Erlanders var nog äkta svenska. Jag minns Sara Erlander – tant Sara sa vi alltid – hur snäll hon var. Hon var så ofärdig att hon inte kunde gå utan kryckor. På vintern när hon skulle i ladugården åkte hon spark. Hon krångla väl sig dit på något vis, hur vet jag ej. Eftersom jag inte hade någon spark brukade jag få låna av henne, men bara några timmar varje gång, för hon skulle ju ha den själv också.

Jag lärde mig att åka skidor och skridskor. Skidorna var stora och klumpiga, den ena var längre än den andra, absolut inga barnskidor. Skridskorna var så kallade träskridskor; skenan vara av stål, fotplattan av trä och till bindslen sockertoppssnören, storlek nr 45. När jag kom till skolan fick jag inte åka i andras spår för jag hade så breda skidor att jag förstörde spåren, men eftersom jag klarade mig rätt bra med mina laggar blev jag snart accepterad.

Min far fick problem med sina luftrör och var mycket hemma från arbetet, vilket ställde till stora bekymmer med ekonomin. Det existerade ingen sjukersättning på den tiden, och inga andra bidrag heller.

År 1923 sålde mina föräldrar torpet i Vålånger och köpte ett annat torp i Bäckland. Bäckland är beläget i samma kommun, men längre i inlandet. På det här stället fick vi en gumma med på köpet; hon hette Höglund och skulle ha undantag. Först skulle hon ha lilla stugan att bo i, sedan skulle hon ha en liter mjölk om dagen och en tunna korn, en tunna potatis och sex famnar ved varje år. Det var vanligt förr att ha födoråd – det var socialvård för de gamla, men väldigt betungande för den som hade den här belastningen.

När vi varit i Bäckland någon tid fick min far arbete i Nensjö sulfatfabrik Sprängsviken, som ligger inom Kramfors kommun. Det var en hel mil att cykla, så det var drygt, både före och efter jobbet.

Jag började i 2:a klass i skolan. Lärarinnan hette Greta Crug. Vad jag minns särkilt väl är att jag stickade en pannlapp av vitt garn, men när den blev färdig var den svart.

När jag började 3:e klass fick vi varannandagsläsning. Vi var så många barn att vi inte rymdes i skolan.

När jag gått ut 6:e klass var rätta skolan slut, men sedan fick vi gå i fortsättningsskola. Jag gick i två år som aftonskola, men det skolkades rätt mycket, eftersom vi var banbrytare på området.